Tanken var Biff Rydberg men när jag stod där och hackade lök och maken skar oxfilé kände jag mig så seg i kroppen efter senaste dagarnas kyliga promenader föll för frestelsen att tjuva in mig på killarnas Peka potatisgratäng. De älskar den och jag tycker väl att den är sådär. Sååå mycket godare med egen. Råstekt potatis är ju däremot oemotståndligt men nu blev det som det blev. Har alltid tänkta att det går mycket fortare att skära potatis i kuber, förkoka 10 minuter och sedan smörsteka klara men att hoppa över kokmomentet gör jag numera varje gång – sjukt mycket godare att råsteka och de blir aldrig mosiga och smuliga som det ibland kan bli med förkokta. En dijoncrème hör ju också till men hoppade den igår då det krämiga fick komma från gratängen. Däremot blev jag sur när jag tog sista tuggan och kom på att KAPRISEN var glömd! Älskar kapris och kan inte förstå hur jag kunde glömma men så är det…hjärnan är inte på topp när kroppen inte är det heller.
Potatisgratängen tryckte jag ut med ett mått. Det du ska tänka på när du steker oxfilé, eller vilket kött du nu använder, är att inte falla för frestelsen att steka allt kött på en gång om ni är fler än två personer. Det slutar alltid med att köttet blir kokt! Även om du lägger i köttet i het stekpanna blir det för mycket kallt kött (glöm inte att låta köttet ligga framme minst en halvtimme innan du steker) och stekpannan kyls ned och köttet börjar släppa vätska. Så stek snabbt i omgångar och lägg tillbaka allt kött så det får värme innan du stänger av stekpannan och kanske låter köttet vila ett par minuter. Biff Rydberg är en ständigt återkommande gäst i detta hus då alla älskar honom. Nu blev han ju inte riktigt inbjuden hela vägen innan för tröskeln utan ersattes av annan gäst men jag hälsar honom mer än gärna välkommen tillbaka vid ett annat tillfälle!
